”Jag dödar bara när jag är hungrig” är en återkommande replik i denna familjevänliga och musikaliska uppsättning och modernisering av Rudyard Kiplings Djungelboken i regi av Alexander Mørk-Eidem på Stockholms Stadsteater.
Handlingen skiljer sig till viss del från den klassiska versionen men vi kan ändå känna igen oss i allt som sker på scenen, den stora skillnaden är att det inte utspelar sig i djungeln, handlingen utspelar sig på plattan i centrala Stockholm. En storstadsdjungel har man verkligen fått till i denna uppsättning och i den får vi följa Mowglis resa efter acceptans, identitet och vi får ställa oss frågan: Var hör vi hemma egentligen? Mowgli ser vi här som en kampsportskille med riktiga Michael Jackson moves, Shere Khan gestaltas som en totalt galen nynazist som vill döda allt och alla och Baloo som en avdankad boxningstränare från Södermalm. Skådespelarna är lysande i sina roller och den som sticker ut mest är Jan Mybrand i rollen som schakalen Tabaqui där han gör en fullkomligt lysande tolkning. Även Shebly Niavarani gör en väldigt bra och rolig tolkning av Pantern Bagheera som en discodansande transvestit. Dansarna är mycket väl koreograferade och musikerna gör en strålande insats i denna föreställning.
Vare sig man känner till Alexander Mørk-Eidems tidigare verk eller ej så kommer man inte bli besviken utan lämna salongen med ett leende på läpparna. Pjäsen håller väldigt hög klass vad gäller musik och sång och även scenografi och smink och kostym är av mycket bra kvalitet.
I denna uppsättning som har sin rot i klassikern har man även lyckats baka in en hel del sensmoral som rör saker som rasism, utanförskap, fördomar vi har mot andra människor/folkslag. Kapitalism och Sverigedemokraternas intåg i Riksdagen tas upp och även om det inte läggs någon tyngd på det så kommer det väckas tankar och funderingar hos oss som åskådare under föreställningens gång och även efteråt. Djungelboken engagerar oss som publik och vi får sjunga med i all musik och sång som framförs på scenen, vi får uppleva glädje och sorg tillsammans med Mowgli under hans resa i storstadsdjungeln och även ta del i många lektioner av den store läraren Baloo i hur det är att följa djungellagen.
Djungelboken är en bra och underhållande föreställning i en modern tappning som kan ses av både ung som gammal och även om det bitvis förekommer en hel del våld är den utan problem lämpad för mindre barn. Det är en välregisserad pjäs som inte lämnar någon oberörd och den är väl värd ett besök.
Simon S Lavasani
Foto:
Scenkonstkritik 