I väntan på sällskap

Godot
Foto Sören Vilks

En Torsdagskväll i slutet av oktober. Salongen till Dramatens lilla scen är fullproppad och förväntningarna är höga, likt medelåldern på publiken till kvällens föreställning.

Karl Dunér har regisserat Samuel Becketts absurda pjäs I väntan på Godot, i översättning av Magnus Hedlund. Detta är den fjärde gången pjäsen sätts upp på Dramaten, första gången spelades den 1966, och är enligt teaterns egen utsago “En riktig Dramatenklassiker.”
Jonas Karlsson och Johan Ulveson spelar huvudkaraktärerna Estragon (Gogo) och Vladimir (Didi), två män som väntar vid en väg. Vad de väntar på är en man vid namn Godot. Ingen av de två vet vem Godot är, och ingen av dom vet när han kommer att dyka upp. Har de verkligen tagit rätt dag? Vilka Estragon och Vladimir egentligen är och vad de sysslar med specificeras aldrig under pjäsens gång, och de enda ledtrådarna vi får till männens identiteter är kostymen gjord av Helle Carlsson. Genom kläderna som Ulveson och Karlssons karaktärer har på sig så kan vi gissa på att de två männen kan vara luffare (dock nämns det aldrig rakt ut).

Städat och tydligt
Scenografin, även den av regissören Karl Dunér, var simpel och ren. Scenrummet, likt en låda med två “dörrar” på vardera sida, en sten på främre vänstra sidan av scenen, ett kalt träd bak på höger sida, nära fonden, och resterande scenrum skapat så det ser ut som att de står på en slags kulle utav sten bidrog till en ren spelplan där det inte fanns något som direkt kunde distrahera från skådespelarna.
Under föreställningen fick publiken se en tragikomisk historia. Många gånger fick den en att skratta åt Estragon och Vladimirs beteende och interaktioner, men som även framkallade en känsla av vemod, då Karlsson och Ulveson på ett fantastiskt sätt framhäver Becketts text och ensamheten man kan finna i människan. Energin var på topp och publiken verkade vara som fängslade medan de två männen argumenterade med varandra. Sen trädde det in ytterligare två karaktärer på scenen; den elaka mannen Pozzo (Torkel Petersson) och hans slav Lucky (Per Svensson), och då försvann energin från scenen sakta men säkert. Svensson och Peterson arbetar väldigt fysiskt med sina karaktärer för att framhäva deras karaktärsdrag, exempelvis Luckys fysiska form, krum rygg och stel i armar och ben, eller Pozzos raka och stela hållning som för att etablera någon slags dominans över alla de omkring honom. De båda gör ett toppenjobb och man vill hålla fokus på dom då man kan se att de är bra och duktiga skådespelare, men karaktärerna blir ändå enformiga, och intresset för Pozzo och hans otrevliga sätt mot sin slav försvinner innan det ens skapats. Energin som hade skapats av Jonas Karlsson och Johan Ulveson flög ut genom en springa i någon dörr och kom inte tillbaka. Inte förens Lucky och Pozzo gjort sin sorti piggnade publiken till igen och var redo att skratta åt de två vännerna Gogo och Didi.
Efter sista scenen, när allt var mörkt så kom den där känslan av vemod man bara känner igen om man varit lika ensam som de två männen.

Julia

Fakta

I väntan på Godot
Dramaten lilla scen
Text: Samuel Beckett
Översättning: Magnus Hedlund
Regi och scenografi: Karl Dunér
Kostym: Helle Carlsson
Ljus: Torkel Blomkvist
Medverkande: Jonas Karlsson, Johan Ulveson, Torkel Petterson, Per Svensson Pojken: Ernesto Vera-Zavala / Victor Esphagen