På spaning efter den tid som flytt på Orionteatern
Med På spaning efter den tid som flytt levererar Nina Jeppsson och Maja Salomonsson ett multimedialt testamente till konstens förmåga att slå an i oss alla i en föreställning som lyckas omfatta hela känslospektrumet. Det är skickligt rakt igenom, med starka insatser från alla håll i produktionen.
På Orionteaternkan man i höst uppleva nypremiären av Nina Jeppsson och Maja Salomonssons På spaning efter den tid som flytt, en bearbetning av Marcel Prousts romansvit med samma namn. Sviten är ett monstrum i prosaform, ett epos i sju delar och på över fyra tusen sidor som skildrar en ömsom självbiografisk resa genom en författares liv från barndomen på den franska landsbygden till erfarenheterna som vuxen i storstadens societetsvimmel, berättad genom minnesbilder; ömsom en poetisk och många gånger filosofisk diskussion kring konsten, kärleken och den tid som varit. Att översätta ett verk som detta till en tre timmar lång monolog kan tyckas omöjligt, men det har inte stoppat regiduon Nina Jeppsson och Maja Salomonsson. Och det blir fullträff.
Till en början präglas alltihop av en slags vidögd nyfikenhet. Nina Jeppsson, ensam på scenen som den namnlöse berättaren, kliver upp i scenrummet ur en dold springa i golvet, avklädd och stapplande som en nyfödd. Det är ett uppvaknande, och allteftersom dramat fortlöper tar hon mer och mer plats, rör sig över och förbi scenen tills det inte längre går att urskilja dramats värld och vår egen. Berättelsen vecklar ut sig fragmentariskt genom mer eller mindre viktiga händelser och ögonblick ur berättarens liv, ofta efterföljda av berättarens egna funderingar kring känslorna som dessa legat till orsak för: en kväll i barndomen då modern inte kysser honom godnatt, resan med mormor till den fiktiva staden Balbec, relationen med ungdomskärleken Albertine, en societetsfest hos den rika familjen Guervantes, mormors död. Så småningom blir det mer introspektivt och eftertänksamt, och händelseförloppet vävs samman med stycken som behandlar det väsentliga som Jeppsson och Salomonsson tagit fäste vid: vikten av konsten och dess förmåga att få oss att gå ut ur oss själva och se världen utifrån.
Kvalitet i både gestaltning och produktion
Det är stort och experimentellt och mycket har fått sållas bort, vilket ju går att förstå när ett helt liv och mer därtill ska rymmas. Men det håller ihop, kanske särskilt genom Nina Jeppsson som följer handlingens vågor som en boj; vaksam, inkännande och alltid på hugget. Hon utforskar hela rummet både med rörelse, blick och ord och ger med hjälp av sig själv, kostym, mask och attribut liv åt dramats övriga karaktärer — Albertine i form av en blomsterbukett, mormor i form av en pälskappa — på ett vasst och fängslande sätt. En extra eloge bör även riktas åt produktionen. Scenografin är på samma gång smakfull och kaotisk och samspelar väl med både Kent Olofssons ljuddesign och de videoprojektioner som Johannes Ferm Winkler ligger bakom. En ångmaskin närmare fonden blir ett tåg eller en telefon beroende på vad som behövs i stunden, en flygel fungerar som ekokammare, säng och kista. En vägg som rullas fram blir kulissen till ett hotellrum, Prousts porträtt upphängt och åskådande. Jeppsson komponerar framför ögonen på publiken en ljudmatta där hon själv står för fågelkvitter, susande vind och porlande vatten. Andriana Seeckers koreografi är smärtande och rytmiskt lekfull. Allt får plats, mellan humor och allvar, obeskrivlig glädje och drypande ångest, teater och verklighet.
Liksom Proust försöker inte Nina Jeppsson och Maja Salomonsson att gestalta något förutbestämt och konkret, utan istället i realtid utforska det som slår an i oss, känslomässigt och intellektuellt. Stundtals är det svårt att hänga med i handlingen, och det breda persongalleriet flyter in i varandra. Men fokuset tycks inte heller ligga på det som faktiskt är skrivet utan på det som resonerar i oss, det som tycks gå osagt, och på det planet är det fulländat. Det är ett allkonstverk, en multimedial och mångfacetterad upptäcktsresa genom konstens och människans förmåga att bearbeta omvärlden, som lämnar mig med en obeskrivlig sorts känsla av upprymdhet och sorg vilken består långt efter att jag lämnat salongen.
Elin Löfman
Scenkonstkritik 